Köpmönstren förändras snabbt

Posted on by
Reply

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här

Från 50 till 5 procent på fyra år!

Posted on by
Reply

Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.

En erfarenhet från Tyskland
På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?

500 företag svarade på en enkät
Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.

Några siffror ur rapporten
Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.

Talare under CMB-seminariet

Fel efternamn stänger dörrar
Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.

Övergången från studier till yrkesliv togs upp
Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.

Ett stort slöseri
Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.

Från 50 till 5 procent på fyra år
Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”.

Den pågående debatten är ett jättestort problem
Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.

Alla som anställer vill se en bra CV
Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.

Definiera personalens kännetecken underifrån
Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.

Nu måste universiteten och företagen agera
Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?

Länktips: PWC och Järvaveckan Ressearch rapport: https://www.pwc.se/sv/rapporter/naringslivet-mangfald-och-inkludering-2026-ver2.pdf

Länktips: Presentationen från PWC under CMB-seminariet: här

Länktips: Om CMB: https://www.cmb-chalmers.se/

Två aspekter på SFI

Posted on by
Reply

Den 3 maj var det partiledardebatt på SVT. Det är ett svårt format, där alla åtta partierna naturligtvis vill få maximalt med utrymme att torgföra sina ståndpunkter. Programmet hade i alla fall lyckats begränsa de tillfällen då partiledarna talade i munnen på varandra. Det var en detalj som jag noterade som jag tänkte kommentera här. Elisabeth Thand Ringqvist, som är relativt ny som ledare för Centern, nämnde helt hastigt att hon skulle vilja förändra SFI-utbildningarna så att de blir mer inriktade på arbetsmarknaden, ett slags jobb-SFI. Det kan låta bra. Att folk ska lära sig de ord och uttryck som behövs på en arbetsplats.

Vad är jobb-svenska?
Kommer man till Sverige utan att kunna ett ord svenska är det nog trots allt så att man först måste behärska de uttryck som har med vardagen att göra, förstå de frågor och svar som alla hela tiden har att hantera. Det kan låta smart att fokusera på ”jobb-svenska”, men i alla jobb finns det kollegor och många gånger kunder som man måste kunna förstå. Det räcker inte att alla lär sig vad moped, bensin, hjälm, uniform, kund, tidspress och punktlighet betyder. Alla ska ju inte bli Foodora-bud. Några kanske ska plocka bär i skogen, då behöver man helt andra ord. Eller bädda sängen åt en multisjuk som vårdas hemma. Då är det viktigt att första vad kissa betyder. ”Jobb-svenska” låter enkelt, men det finns ingen ”jobb-svenska”. Alla arbeten har sina specialtermer. Och i alla yrken behöver man förstå verben och vad som är viktigt att förstå ur säkerhetsperspektiv.

Kan inte staten avlasta företagen?
Jag kan förstå att Centern vill gynna de företag som behöver personal. Men i så fall är det väl betydligt smartare att sätta av resurser för nyanställda med svaga svenska-kunskaper att få ägna 4 timmar per vecka åt att genom specialkurser (via Studieförbunden?) få lära sig de saker som en viss anställning kräver för att arbetet ska fungera optimalt. Och att den tiden avlönas av staten, så att företagen inte gör någon förlust på att anställa någon som behöver bättra på sina språkkunskaper under några månader.

En resa gav ett annat perspektiv
En annan aspekt av detta med att lära sig ett främmande språk kom jag i kontakt med genom en resa till Sicilien. (Ja, jag klimatkompenserade självklart!) Tillsammans med några goda vänner besökte jag och sambon ett antal sevärdheter, vingårdar m m på denna ö, allt organiserat via en välkänd researrangör och med en svensk reseplanerare som följde med på resan och kunde berätta om de olika besöksobjekten osv. I en paus berättade hon om hur hon bott i Italien i 30 år och hur det var att ha sina barn i italiensk skola. Det hon berättade blev en tydlig spegling av hur vi ser på människor från andra länder och hur de förhåller sig till modersmålet.

När barnen behöver sin mamma
Det hon berättade sjönk in på ett tydligt sätt. Om hur hon bara kunde svenska vaggvisor när barnen var små, om hur viktigt det var att kunna trösta på modersmålet när barnet gjort sig illa. När barnen behövde sin mamma och hennes tydligt formulerade känslor var det svenska språket helt nödvändigt. Att barnen dessutom under skolåren lärde sig svenska vid sidan av italienska var också en självklarhet, men just detta att som förälder kunna erbjuda en total närhet till sitt barn genom modersmålet var en insikt som landade hos mig. Och slutsatsen måste bli att så har naturligtvis alla mödrar det. Oavsett vilket land man kommer ifrån behöver man kunna förmedla närhet och känslor på ett mycket medmänskligt plan. Den detaljen försvinner lätt när ”SFI” och språkkrav formuleras och vissa partier kräver att ”de måste lära sig svenska om de ska bo här”.

Barnen måste gå först
Att utgå från människan och egentligen från barnens behov måste väl egentligen vara självklart om vi vill åstadkomma ett samhälle som håller ihop? Vi är inte enbart arbetstagare som gör vad arbetsgivaren kräver. Vi är inte enbart resurser för samhället, utan också i ännu högre grad finns vi för våra barn. Om vi inte hittar rätt balans i den avvägningen förstår jag inte vart vårt samhälle är på väg.

Ett lovande batteriföretag som exempel

Posted on by
Reply

Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.

Innovationskraft och öppenhet
Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.

Specialister bor inte alltid i Sverige
När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.

Vi får inte kasta bort goda idéer
Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.

Vill näringslivet ha ett slutet Sverige?
Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?

Länktips: Altris hemsida: https://www.altris.se/news

Vi måste tro på en fred

Posted on by
Reply

För att uppnå fred måste vi tala om freden. Så formulerade sig Alexander Stubb, Finlands president, vid ett toppmöte 2024 om Ukraina där cirka 100 länder var representerade. (Se länktips nedan). Egentligen är det väldigt enkelt. Ju mer vi samtalar om hur fred kan uppnås desto större är sannolikheten att vi kan åstadkomma fred. Det de auktoritära ledarna vill få oss att tro är att vapenmakt och konflikter är de sätt som står till buds. Påhejade av vapentillverkare och andra investerare, som naturligtvis gläds åt att försvarsbudgetarna i många länder nu höjs. Det ger ju högre aktiekurser för de stora vapentillverkarna och potentiellt stora ekonomiska vinster för de aktörer som spelar med i detta vinstjaktspel.

London 2026
Det blev ingen fred 2024 eller 2025, men vi måste fortsätta tro på en fred. I London i mars 2026 gjordes ett nytt försök att formulera en fredsplan. (Se länktips nedan). Som det står i referatet: ”EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och för Ukrainas framtid. – Vi måste sätta Ukraina i en styrkeposition, så att landet har resurserna för att kunna rusta och skydda sig, från ekonomisk överlevnad till militär uthållighet. ” Nu när Ungern har valt bort Orban finns också nya förutsättningar för europeisk enighet bakom kravet på att stötta Ukrainas framtid eftersom alternativet är att Ryssland får ett dominerande inflytande på Europas utveckling.

Bulgarien? Slovakien?
Frågetecknen finns i och för sig i hur Bulgarien och Slovakien ska ställa sig, eftersom dessa länder valt ledare som i varierande grad har uttryckt sig nationalistiskt och mer positivt till Ryssland. Gissningsvis är ländernas beroende av EU för ekonomisk utveckling så stort att man avstår att blockera stödet för Ukraina. Men skulle fler länder välja nationalistiska ledare blir till slut EU:s hållning allt svårare att upprätthålla.

Har Putin kört fast?
Putin hoppades kunna ockupera Ukraina 2022, man ville försvaga EU och göra det ryska inflytandet i Europa större. I stället ledde Putins angrepp på Ukraina till att både Sverige och Finland blev medlemmar i NATO. Och att Ukraina nu påbörjat förhandlingar om medlemskap i EU. Kostnaderna för Putin blir troligen också alltmer besvärande, inte minst i antalet stupade soldater och svårigheter att få intäkter från försäljningen av fossila råvaror, liksom den isolering som Ryssland har hamnat i, där turism och liknande har tappat i betydelse.

Tidsfaktorn
Men det allra viktigaste som Alexanders Stubb påminner oss om är just detta att vi måste samtala om fred för att kunna skapa fred. Och det måste få ta tid. Krig startas oftast blixtsnabbt. Freden byggs långsamt.

Länktips: Schweiz 2024: https://www.facebook.com/alexanderstubb/videos/7650216631766379/?fs=e&fs=e

Länktips: London 2026: https://www.europaportalen.se/2025/03/europeiska-ledare-fram-ny-fredsplan-ukraina

Mats Svegfors sätter ner foten

Posted on by
Reply

Det har talats om ”Magda-moderater” redan sedan förra valet 2022, moderater på, typ, Östermalm som inte längre kunde stödja ett parti som demonterar välfärden och som inte har något problem med att samarbeta med SD. Många mindes hur Ulf Kristersson lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med SD, ett löfte som bara höll ett par år. När makten hägrade valde Kristersson att hitta något slags samarbete med Åkesson och hans kompisar. Att det landade i ett Tidö-avtal, som i praktiken gav SD en vetoroll över ett antal viktiga politikområden var en enkel uppoffring för Kristersson. Det gick sämre för det parti som kallade sig Liberalerna.

Liberalt misslyckande
Stadigt parkerade runt två procent i opinionsundersökning efter opinionsundersökning såg Johan Pehrsson ingen annan lösning än att tacka för sig. Att han var en dålig förhandlare på Tidö slott blev med tiden allt tydligare. L hade ingen tydlig framgång att lyfta i kommande valrörelse. Det enda de kunde hävda var att det hade blivit ännu mer nedskärningar i Public Service, ännu sämre miljöpolitik osv om inte L deltagit på Tidö slott. Men då frågar sig naturligtvis vän av ordning varför man överhuvudtaget satte sig vid förhandlingsbordet på Tidö slott. Om det enbart gällde att minimera skadorna av SD-inflytandet. Varför ville man ge SD det stora inflytande de fick?

Även tongivande moderater känner inte längre igen sig
Även inom Moderaterna fanns och finns personer som är missnöjda med vilket stort genomslag SD fått på olika politiska delområden och vilken färg de satt på det politiska samtalet. Till och med Socialdemokraterna talar återkommande om den ”strama invandringspolitik” som är ett slags kodord på SD-språk för att legitimera en apartheid-liknande jakt på personer som SD tycker inte kan räknas som svenskar. Olika minoriteter och framför allt personer med muslimsk religiös övertygelse, personer med annan hudfärg osv. Den moderat som nu inte längre kunde hålla tyst är inte vem som helst. Mats Svegfors var chefredaktör på Svenska Dagbladet, han var chef på Timbro, han umgicks med moderater och deltog flitigt i de policysamtal som fördes. Nu har han gett upp tron på Ulf Kristerssons version av M.

Alla människors lika värde försvann på vägen
I sitt öppna brev till Ulf Kristersson (se länktips nedan) motiverar han sitt beslut. Svegfors har alltid satt individen före systemet och det har han gjort konsekvent. Men nu har Kristersson vänt på perspektivet och gör SD:s kollektivistiska människosyn till sin, något som Svegfors inte kan acceptera. Han tar i sitt brev exempel från sin privata sfär, där han konstaterar att den person som har i uppdrag att vårda honom på ett långtidsboende riskerar utvisning trots att hon gjort allt rätt, jobbar och betalar skatt, kan svenska och gör nytta i samhället. Någonstans på vägen tappade Kristerssons M tron på alla människors lika värde, kan jag konstatera.

Misstro eller tilltro? Egoism eller empati?
Individen före kollektivet kan låta tilltalande. Men utan kollektivet har vi inget samhälle. Den rena egoismen leder ofrånkomligen till konflikter och att den starkare vinner över den svagare. Den friske vinner över den sjuke. Den rike vinner över den fattige. Den snabbare vinner över den långsamme osv. Vill vi ha ett samhälle som ständigt sorterar folk utifrån mätbarheter? Var hamnar vi när allt blir en kamp om att bli vackrast, bli rikast eller mest lajkad på sociala medier? Vi hamnar i den utförsbacke där vi är just nu. Den egoism som får härja fritt utan empati och omsorg om helheten blir till slut sin egen fiende och förgör sig själv. Om ingen kan lita på någon annan måste ju alla beväpna sig, måste alla låsa in sig bakom kameraövervakade stängsel och hamnar vi till slut i ett synnerligen kallt samhälle, där alla misstror varandra. Motsatsen måste heta tilltro, samarbete och hjälpsamhet. Rätt som det är kommer vi själva vara i behov av andras hjälp. Ensam är inte stark.

Vilken slags politisk kraft vill Moderaterna vara? SD Light?
DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki skrev en kommentar till Svegfors brev. (Se länktips nedan). Hon beskriver det som att han öppnade fönstret och släppte in frisk luft igen. Jag tror snarare att det handlar om identitet. Vilket parti vill Moderaterna vara? Vill de vara konservativa med en relativt inskränkt syn på människors lika värde eller vill de ha en mer traditionell liberal framtoning, där globala kontakter och win-win-perspektiv är centrala? Vill de vara ett SD Light för välutbildade? Eller vill de fånga upp Trumps ”Sverige först” slutenhet? Eller vill de bli en hemvist för libertarianer, där marknaden alltid har rätt och staten ska minimeras till ett minimum? De senare har väl i och för sig numera sökt sig till L, där alla tidigare folkpartister troligen har kastat in handduken.

Hur ska M kunna lita på SD?
Så vad säger regeringen? Ännu har inget sipprat ut? Troligen funderar man på om Svegfors brev är värt att överhuvudtaget kommentera. Allt tenderar ju att blåsa bort i flödet av nyheter. Samtidigt är Svegfors inte vem som helst. Svegfors sätter sannolikt ord på en oro och olustkänsla som fler än han själv känner. Moderaterna har ju blivit skickliga på att ge icke-svar (se mitt tidigare inlägg om demokratikritiken från FN) nu senast när SD-fusket i kvittningssystemet vid sjukdom i Riksdagen uppmärksammades och Johan Forsell i Expressen (se länktips nedan) fick det till att det skulle handla om att kvittningsreglerna ska diskuteras mellan partierna och inte om att SD rundade de regler partierna varit överens om i decennier. Ett handslag från SD är inte vatten värt, uppenbarligen, men det vill inte Forsell erkänna. Hur ska Forsell kunna lita på SD i fortsättningen? Eller någon för den delen?

Länktips: Mats Svegfors öppna brev till Ulf Kristersson i DN: här

Länktips: Amanda Sokolnickis kommentar i DN till Svegfors brev: här

Länktips: Expressen-artikel där Johan Forsell bemöter kritiken kring kvittningsfusket genom att försöka flytta frågan till att det är S som gjort fel: https://www.expressen.se/debatt/debatt-s-utnyttjar-rostkuppen-for-att-flytta-fokuset/

Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Sanning kan inte balanseras mot lögn

Posted on by
Reply

När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.

Självdestruktivitet
Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).

Risken med att ställa sanning mot lögn
Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.

Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här

Är 80-20 en rimlig avvägning?

Posted on by
1

Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.”  Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Posted on by
Reply

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

Från SCB, status i nov 2022

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här